Över 80 procent av Sveriges kommuner har rapporterat ett underskott på bostäder.
Boverket har tidigare kommit fram till att mellan 60 000 – 70 000 lägenheter måste byggas per år fram till 2025 för att täcka bostadsbehovet.

Nu ska Boverket kartlägga vilka typer av hushåll som bostadsbristen drabbar.  
– Har vi tur får vi analysresultat från Boverkets utredning inom ett år, säger Anna Granath Hansson.

Hon poängterar att det intressanta nu är vem det ska byggas för – inte bara hur många bostäder som borde produceras.

– Det senaste decenniet har det framförallt byggts i de övre prissegmenten, men den dyrare marknaden är mättad på många orter. Nu ser vi en intressant vändning, där hushållens behov och betalningsförmåga kommit mer i fokus

Exklusiva bostäder har prioriterats

– Frågan är hur kommunerna och bostadsproducenterna reagerar på den nya situationen. 
Utbudet på lågprisproducerade radhus och lägenheter ökar på marknaden, men projekten släpps inte fram av kommunerna trots god kvalitet, enligt Anna Granath Hansson.

– En orsak är att kommunerna ofta lägger stor vikt vid ”gestaltning och stadsmässighet”, även i förorter. Det driver upp priserna.

– Här behöver vi hitta en kompromiss mellan kommunernas krav och vad folk faktiskt har råd att betala för. Det blir ju lite märkligt när kommunens nuvarande invånare inte har råd att köpa nyproduktionen.

Anna Granath Hansson kallar det för en strukturell brist när hushåll inte hittar en bostad, trots att de inte har några andra sociala problem än en låg inkomst.

De 30 – 40 procent av invånarna som har lägst inkomst har väldigt små möjligheter på dagens bostadsmarknad.

Många av de hushåll som står allra längst från bostadsmarknaden får hjälp av det offentliga, men inte alla.
Och de som har arbete och anses etablerade i samhället får enligt Anna Granath Hansson i stort sett aldrig någon hjälp.

Unga får bo hemma längre

I takt med att bostadspriserna stigit i Sverige har unga börjat vänta allt längre med att investera i sin första bostad.
– För 20 år sedan ägde nästan hälften av gruppen 25 – 34-åringar sina bostäder. Nu är siffran nere på en fjärdedel, berättar Anna Granath Hansson.

– Dels har det blivit svårare att få lån, och dels ser vi en livsstilsförändring. Idag är genomsnittsåldern för när personer får sin första fasta anställning inom tjänstesektorn närmare 30 år.

Svenska ungdomar är vana vid att flytta hemifrån tidigt, vid en genomsnittlig ålder på 21 år. Det är lägst i hela Europa, enligt Anna Granath Hansson.
– Snittåldern är låg även när vi jämför med andra europeiska länder med ekonomier som liknar Sveriges, som Tyskland och Frankrike. I södra Europa flyttar majoriteten inte hemifrån före 30 års ålder.

Anna Granath Hansson framhåller att det i övriga Europa är vanligt att föräldrar hjälper sina barn att få bostäder, medan man i Sverige länge betraktat den så kallade ”mamma-och-pappa-banken” som kontroversiell.

– En intressant följdfråga blir hur ”mamma-och-pappa-banken” sedan påverkar föräldrarnas livsstil när de blir gamla, hur det påverkar deras ekonomi. Det borde man studera närmare.
– Vi kan vara på väg tillbaka till gamla strukturer även i Sverige, där generationer får hjälpa varandra.

Genom Miljonprogrammet på 1960-talet skapades en miljon bostäder på kort tid – varför bygger man inte så igen?

– De miljöer som då skapades fick kritik redan när de byggdes. Processerna var effektiva och många gånger producerades bra och funktionella lägenheter, men storskaligheten är inte attraktiv. Därför blir de här bostadsområdena ofta över för de som inte kan få något annat.

Det Anna Granath Hansson hänvisar till som ”Miljonprogram-skräcken” ser hon som befogad.
– Vi har sett att det inte är socialt hållbart där tiovåningshus byggs perifert. Däremot skulle en storsatsning på nybyggnation med blandade bostäder på flera ställen vara bra. Frågan är som vanligt vem som ska betala.

Enligt Anna Granath Hansson är läget i dag låst, på grund av kommuners motstånd mot billigare byggprojekt.
– Vi behöver en debatt kring vilken sorts nya bostäder som anses godtagbara för att fler ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden.

Subventionerade bostäder

”Social housing”, det vill säga statligt eller kommunalt subventionerade bostäder som är riktade till vissa målgrupper, diskuteras allt oftare i Sverige.

Exempelvis har Boverket tagit fram en rapport om Social housing, och vissa kommuner har även byggt eller har för avsikt att bygga bostäder till Social housing-projekt.

– Men till skillnad från andra länder diskuterar Sverige enbart sådana åtgärder för personer som annars skulle hamna i akut hemlöshet. Detta medan ungdomar, äldre, ensamstående föräldrar och låginkomsttagare också behöver få hjälp på bostadsmarknaden, säger Anna Granath Hansson.

Hon är engagerad i Stockholms Stadsmission, som nu står i startgroparna att som organisation börja bygga bostäder i egen regi.

Stadsmissionens bostäder ska byggas för hemlösa med missbruksproblem och psykisk ohälsa, och för personer som är ”strukturellt hemlösa” av ekonomiska skäl.
– Jag medverkar vid behov som rådgivare gällande ekonomi och juridik.

Vad ser du som värstascenario för framtidens bostadsmarknad?
– Att det inte blir någon förändring. Att det blir fortsatt kräftgång. Det skulle leda till ökad hemlöshet, och trångboddheten skulle bli ännu värre.

Vilka är dina förhoppningar gällande läget på bostadsmarknaden de kommande åren?
– Man måste ju tro på en positiv förändring, annars är det ju ingen idé att man är i det här, eller hur. En del lösningar på problemet är smärtsamma, medan andra skulle kunna göras direkt.

En förutsättning för att samhället ska lyckas vända läget, säger Anna Granath Hansson, är att man som land förbinder sig att under en följd av år satsa resurser.

– Man måste bita i det sura äpplet. Den här situationen kommer att bestå en längre tid. Och det kommer sannolikt inte att bli staten som kan lösa detta genom faktiska åtgärder – det blir kommunerna, för de har störst konkreta, direkta behov.

– Politikerna duckar av en anledning, säger Anna Granath Hansson.
– Det här är komplexa frågor som går in i varandra, och de är ofta politiskt känsliga. Dessutom är politikernas kunskapsnivå ofta låg. Eftersom politikerna har yttersta ansvaret i frågan vore det bra med en kunskapssatsning kring bostadsfrågorna för dem.

fakta

Anna Granath Hansson

Utbildning: Civilingenjörsexamen i fastighetsekonomi vid KTH 1995. Doktorerade på KTH 2017 med avhandlingen ”Institutionella förutsättningar för bostadsbyggande i de lägre prissegmenten i Tyskland och Sverige”.

Forskningsområden: Bostadsbrist och bostadsutbud, institutionella förutsättningar för bostadsbyggande, europeiska jämförande studier.

Aktuell: Verksam i följande forskningsprojekt:
-Utveckling av kommunala strategier för att bättre möta bostadsbehovet hos hushåll med en svag ställning på bostadsmarknaden (2018-2019)
-Bostäder med låga boendekostnader som bidrar till ökad integration (Vinnova-finansierat projekt 2018)
- Elastiska hem (Vinnova-finansierat projekt 2019)
- Property rights in Swedish multi-family housing (2018-2019)

Undervisning: Kursansvarig för kurserna Markexploatering och Plangenomförande samt handledning av examensarbeten på KTH.

Extern medverkan:
-Boinstitutets kunskapsråd
-Fastighetsägarnas forum för social bostadspolitik
-Stockholms Stadsmissions bostadsprojekt för samhällets mest utsatta.