Fler fakta

Verk av Wallander

1943: Sven Wallander högtidstalar på Röda kvarn i Uppsala. Foto: Paul Sandberg/Upplandsmuseet

1967: Rengörare Eskil Ivarsson rensar sopnedkastet på Hagagatan 34 i Örebro. Foto: Örebro Kuriren

1930: Wallanders ritning över sopnedkastets konstruktion. Arkivbild, Centrum för Näringslivshistoria.

1946, Kungsgatan: Sven Wallander var med och ritade Kungsgatan i centrala Stockholm 1915. Stockholms stadsmuseum berättar att tanken var att bilismen och affärslivet skulle prägla stadsmiljön. Gatubilden står sig än i dag.
Norra Kungstornet. En utmärkande del av Kungsgatan är de två Kungstornen. Sven Wallander ritade Norra Kungstoret som stod klart 1923. De två tornen är 60 meter höga och har 17 våningar. När de byggdes var de Sveriges högsta hus.
Foto KW Gullers/Nordiska museet

Blandaren. Redan under sin studietid var Sven Wallander intresserad av att skriva, och som en av tre redaktörer för Blandaren fick han sin iver tillfredsställd. ”Tidningen var på den tiden inte heller någon större ekonomisk affär, men det var en hederssak för de tre redaktörerna att de helt skullekonsumera vinsten i form av mat och lämplig dryck”, berättar han. Foto: Tore Burnäs

Men Wallander stod på sig för uppfinningen som skulle bidra till bättre hygien och enklare vardag.

Alla som har bott i ett flerbostadshus har säkert någon gång slängt sina hushållssopor i ett sopnedkast, ett enkelt sätt att snabbt göra sig av med avfall.
Men hur många har reflekterat över dess konstruktion, att påsarna oavsett tyngd måste kunna falla hela vägen ner utan att fastna och stoppa upp avfallshanteringen för flera familjer?

Just hemkommen från en Amerikaresa var det den tidigare KTH-studenten Sven Wallander som utifrån sådana tankar konstruerade sopnedkastet. Möjligen inspirerades han under sin resa, där han studerade amerikansk byggteknik och arkitektur.

Men oavsett vem som födde den allra första idén så var det Wallander som fick patent, vilket han snart överlät till HSB, en organisation som han ledde i över 30 år, och som så tidigt som 1923 byggde hus med sopnedkast som standard.

Idén var nytänkande på flera sätt. Fram till nu hade människor slängt sitt avfall först direkt på gatorna och senare i tunnor, ofta uppställda på husens tillhörande gårdar.
Hela avfallshanteringen, eller kanske snarare bristen på den, sägs ha bidragit till en stinkande stad, även om det byggts ett renhållningsverk i Lövsta redan på 1800-talet, dit soporna fraktades.

– Historiskt sett var sophanteringen mindre hygienisk förr och allt slängdes på soptippen utan att sorteras. Däremot har vi en mycket större avfallsvolym i dag och den behöver vi få ned, säger Magnus Ulaner, miljöchef på HSB.

När sopnedkastet för första gången diskuterades 1921 blev frågan för Hälsovårdsnämnden om det verkligen var hygieniskt att förvara avfallet inomhus. Nej, avgjorde man, och Wallander fick omedelbart avslag på ansökan.

Själv förklarar han det i sina memoarer Mitt liv med HSB med att Hälsovårdsnämndens sakkunniga representant var hans tidigare professor från KTH, som tidigare hade underkänt honom på en tenta i vatten- och avloppsteknik. Men Wallander lät sig inte nedslås.

I stället medger han att han kanske var aningen hämndlysten efter den misslyckade tentan, något som kom att avspegla sig i hans svar:
”Professorn kanske kunde förbjuda användandet av sopnedkast men absolut inte förbjuda att de byggdes”, konstaterar han.

Memoarerna. I boken Mitt liv med HSB berättar Sven Wallander om sin uppväxt, om åren på KTH och om karriären. Vi får veta varför badkaret först inte blev någon succé och hur de gjorde för att få människor att använda de moderna tvättmaskinerna. Berättelsen är en historisk skildring av hur den moderna staden växte fram, berättad av en man som varit med och påverkat den.

Således byggdes ändå det allra första sopnedkastet i det hus på Valhallavägen 158-164 som Wallander och hans familj flyttade in i när det stod klart. Och professorn fick ge med sig. Ett år senare blev han inbjuden att beskåda det färdiga resultatet – som nu blev godkänt av Hälsovårdsnämnden.

På en punkt fick Wallander dock böja sig. Originalritningen bestod nämligen också av en förbränningsapparat, eftersom han från början hade tänkt att man skulle elda upp soporna direkt i sopnedkastet.

Han hade gjort det på försök men det visade sig att det bara fungerade de dagar som det var vackert väder eftersom låga moln och dimma ställde till det.
”Rök och luft från förbränningen i sopnedkastet kom då att slå ned på gatorna omkring huset. Vi blev således tvungna att ta bort eldningsanordningarna”, skriver han i sina memoarer.

I dagens samhälle försvinner allt fler sopnedkast och ersätts av modernare alternativ.
– Det finns två huvudskäl till det. Dels källsorterar vi mer nu och dels är det med hänsyn till sophämtarnas arbetsmiljö, förklarar Magnus Ulaner.

I stället börjar husens sophantering flytta ut från soprum till återvinningsbodar ute på gårdarna.
En populär konstruktion byggs i marknivå och förses med flera sopnedkastliknande luckor. Luckorna leder under markytan till en container som enkelt kan lyftas när den ska tömmas.

Men det finns också än mer moderna alternativ. I den nybyggda Norra Djurgårdsstaden i Stockholm skickar en sop-sug påsarna vidare till en större anläggning där de sorteras. De boende använder olikfärgade påsar som sorteras med optisk avläsning, något som börjar bli allt vanligare. Då kan påsarna slängas i samma behållare och sorteras i ett senare skede.

– Man kan säga att sopnedkasten har fått ett slags nytändning fast utvecklat i en modern tappning, säger Magnus Ulaner.
Samtidigt börjar även de gamla sopnedkasten få en mer tidsenlig funktion.

– I vissa fastigheter använder man utrymmet för att dra ledningar till olika typer av el- och teletekniska installationer, till exempel fiber för bredband.
Därmed kan Sven Wallanders gamla uppfinning fortsätta att fylla en viktig funktion i flerbostadshus.