fler fakta

De uppladdningsbara batterierna

Det elektriska gruvlamp-aggregatet från Nife, bestående av 30 pannlampor som vägde 3 kilo styck, inklusive sladd och batteri, producerades år 1934-1936.
Foto: Peter Häll, Tekniska Museet

Elbil från 1920 – byggd för fyra resande med två fällbara säten under frontrutan. Styrning och reglage vid baksätet, batterier under huvarna fram och bak och bromsar på bakhjulen, elektrisk broms via elcontrollern. Med effekt på 4,5 hästkrafter och 80 volt batterispänning var högsta fart cirka 35 kilometer i timmen.
Foto: Anna Gerdén/Tekniska Museet

Lyste upp Tutankhamons grav
Batteritekniken Nife spelade en stor roll när Tutankhamons grav i Egypten skulle öppnas, 1922. Ljuslyktorna som då användes kunde laddas om. Här är en del av väggmålningarna i gravkammaren. Foto: Hajor 2002

Waldemar Jungner, foto från Svenska dagbladets årsbok 1924

Inuti ackumulatorn – genomskuren ackumulator från Nife.
Foto: Okänd/Tekniska Museet

År 1890 sitter Waldemar Jungner på ett tåg på väg mot Uppsala. Prästsonen från Västergötland har redan som barn bestämt sig för att bli uppfinnare.

Nu har han börjat studera vid Uppsala universitet och snart ska han också fördjupa sina kunskaper i kemi och elektricitet på Kungliga Tekniska högskolan.
På väg mot Uppsala passerar tåget en älv.

Tekniska Museet berättar att Waldemar Jungner här börjar fundera på hur man kan ta tillvara den kraft som finns i vattnet, och på om det skulle vara möjligt att konstruera ett litet kraftmagasin som kan laddas i vattenfallen. Ett kraftmagasin som sedan kan användas i tågen.
Det uppladdningsbara batteriet är på väg att födas.

Elbilen klarade 15 mil på en laddning

Tio år senare är det dags för honom att visa upp vad batteriet håller för.
Invid Stureplan i Stockholm sitter Waldemar Jungner tillsammans med utvalda åskådare och beskådar en bil som kör varv efter varv längs Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen, Birger Jarlsgatan och Sturegatan.

I tolv timmar sitter de där, alltmedan bilen håller i gång, under en total sträcka på 148,5 kilometer – alltså nära 15 mil.

Bilen är försedd med Jungners nya ackumulator och klarar att på en laddning köra mer än tre gånger så långt som jämförbara bilar, berättar Centrum för Näringslivshistoria i boken Batterifabriken.

Knappt 120 år senare stämmer ritningarna fortfarande väl överens med dagens produktion, konstaterar Mari Kadowaki, vd för Saft, som är Sveriges enda batterifabrik och det företag som i dag driver Jungners produktion och idéer vidare.

– Vi har så klart modifierat produkten och automatiserat delar av produktionen, och det utvändiga metallhöljet har vi bytt mot plast. Men ackumulatorns innanmäte är väldigt likt ursprungsproduktionen. Waldemar Jungner skulle absolut känna igen sin uppfinning! 

Hemligheten låg i materialet

Tidigare bilbatterier hade tillverkats av bly och svavelsyra, men den nya ackumulatorn visade sig snart ha bättre förutsättningar för att klara längre sträckor.
Här innehöll den silver och kadmium. Dessutom hade elektrolytvätskan bytts från sur till basisk.

Det fanns dock ett problem – ett batteri tillverkat av bland annat silver skulle bli alldeles för dyrt för att producera i någon större skala.
Därför fick materialen snart ersättas av nickel och järn.

I dag använder man kadmium i stället för järn, men batterierna är för alltid förknippade med namnet Nife, de kemiska förkortningarna för de metaller man använde då – nickel och järn. 

Ungefär tio procent av de industri-ackumulatorer som tillverkas i dag är nickel-kadmium-batterier. Resterande 90 procent består av bly.

Pålitlig batterikraft till tunnelbana och sjukhus

Nife-batterierna kostar ungefär 3–4 gånger mer, men i gengäld håller de ofta mellan 20 och 25 år.
Till exempel kunde företaget konstatera att ett batteri som skapades 1926 hade kvar 70 procent av sin kapacitet 50 år senare.

De tyngre ackumulatorerna används på marken, till exempel till järnvägsbommar, och de lite lättare kan man hitta i till exempel flygplan och tåg.
De är viktiga som tillförlitlig reservkraft när strömförsörjningen alltid måste fungera, till exempel i tunnelbanan eller på sjukhus. 

Jungners ursprungliga uppfinning har också gett upphov till världens mest kraftfulla batteri, noterat i Guinness rekordbok.
Det finns i Fairbanks i Alaska, en plats där det under vintern kan bli väldigt kallt.

Ackumulatorn – som har en imponerande volym på 2 000 kubikmeter och en yta på 450 kvadratmeter – är ett så kallat reservkraftsbatteri.

Rekordbatteri ger elförsörjning till en hel stad​

Vid ett strömavbrott har det kapacitet att försörja hela staden med elektricitet i ungefär en kvart. Under den tiden kan staden få i gång sina dieselgeneratorer. 

– Tidigare var dieselgeneratorerna alltid i gång och stod och småputtrade, vilket innebar att de konsumerade diesel hela tiden. Det här nickel-kadmium-batteriet har inneburit en stor miljöinsats, eftersom staden då kunde stänga av generatorerna och spara bränsle.

– När strömavbrottet sker, för det gör det ibland, så hinner man sätta i gång dieselgeneratorerna under de minuter som batteriet arbetar, förklarar Mari Kadowaki.  

Jungner hade tidigt en idé om att batterierna skulle fungera även under extrema förhållanden.
Till exempel var Nife de enda batterier som fungerade under räddningsaktionen av 1928 års misslyckade expedition till Nordpolen.Det berättar Kevin Desmond i boken Profiles of 95 Influential Electrochemists. Många andra anekdoter har berättats därefter.

Jungners grundteknologi lever kvar

Men trots en bra start på sin uppfinning hade Waldemar Jungner det stundtals tufft.
Han låg länge i en omfattande och kostsam patentstrid med Thomas Edison, men lyckades inte vinna. 

Han fick heller aldrig se sitt livsverk utvecklas till vad det är i dag. Endast 55 år gammal gick han 1924 bort i lunginflammation.

– Han slet oerhört mycket utan att få ”kredd” för det. I dag går 99 procent av hans produkter på export, och Nife-batteriet är känt över hela världen, säger Mari Kadowaki.

– Han tänkte sig nog inte att han skulle göra en produkt som skulle finnas överallt. Den har hållit i över hundra år och i princip finns hela den grundteknologi som han skapade kvar. Det är fortfarande hans idé som lever kvar. Det är ganska häftigt.