Fakta

Meitner och kärnkraften

Gav namn till grundämne
Meitnerium, uppkallat efter Lise Meitner, är ett radioaktivt grundämne och nummer 109 i ordningen.

Första kärnkraftsreaktorn fanns på KTH
Sveriges första kärnkraftsreaktor, R1:an, har sedan länge monterats ned och fraktats bort från KTH.
Ett inhägnat hål i golvet, 25 meter rakt ner i underjorden, visar var reaktorn stod.
På väggarna syns fortfarande rutmönster från när radioaktiviteten i rummet mättes.
I dag används lokalerna till mingel och föreläsningar.

Meitner inspirerar gymnasieungdomar
I november arrangeras Lise Meitner-dagarna för tredje gången på AlbaNova i Stockholm. Initiativtagare är Svenska Fysikersamfundet och Svenska Nationalkommittén för fysik.
Konferensen vänder sig till fysikintresserade gymnasieelever som under två dagar får ta del av aktuell fysik och få en ökad förståelse för fysikens roll och möjligheter. Syftet är att i samarbete med KTH, Stockholms universitet och Vetenskapens hus öka intresset för fysikämnet.
www.lisemeitnerdagarna.se

Snön föll sakta över landskapet. En kvinna som tillsammans med sin systerson var ute och promenerade i Göteborg slog sig ner på en bänk. Hon var jude, född i Österrike och hade mitt under andra världskriget flytt från Hitlers trupper.

Trots ett utgånget pass hade kvinnan, som redan utmärkt sig som driftig fysiker i Österrike och Tyskland, tagit sig via Holland och vidare till Sverige. Nu satte hon sig ner bland snöflingorna, med en plötslig insikt om vad atomklyvning egentligen innebar.

Hon tog fram papper och penna, skissade och skrev förklaringen: att neutronen gör urankärnan instabil och delar den i två mindre delar, barium och krypton.

Kvinnan, som hette Lise Meitner och senare skulle få epitetet kärnkraftens moder, hade satt ord på hur fissionen fungerar. Det var en upptäckt som skulle resultera i Nobelpriset – för hennes forskarkollega Otto Hahn.

Det är så historien, som finns att läsa i bland annat Hedvig Hedqvists bok Kärlek och kärnfysik, återberättas.

Den är som en saga med alla ingredienser: flickan som vill bli fysiker i en värld som ännu inte har förstått att kvinnor är lika lämpade för uppgiften som män, hur hon ändå övervinner hinder efter hinder och till sist gör en världsförändrande upptäckt.

Men då ska man komma ihåg att insikten inte kom över en natt, att hon var välutbildad och i många år hade studerat och forskat om fysik.

Hon blev den första kvinna som disputerade vid Wiens universitet, och i Berlin fick hon möjlighet att forska vidare trots att det fortfarande var kontroversiellt med kvinnor i universitetets laboratorium.

I Sverige anställdes hon sedermera av Atomkommittén, som hade ett nära samarbete med KTH, och hon blev därpå delaktig i att bygga upp KTH:s avdelning för kärnfysik. Då var hon 70 år, och bland KTH:s yngre studenter en ikon.

– De nya, unga forskarna hade enorm respekt för henne. För dem var det stort att besöka hennes kontor och slå sig ner i hennes soffa och prata fysik, säger Leif Handberg, projektledare på KTH R1 och en av dem som fascinerats av Lise Meitners livsöde (På fotot till vänster nedan.)

– Jag lokaliserade faktiskt soffan för 15 år sedan. En professor från KTH hade tagit ut den till sitt landställe, men det blev aldrig av få hit den igen…

Redan under sin tid på Berlins universitet inledde Lise Meitner ett samarbete med Otto Hahn. Kombinationen mellan hennes utbildning i fysik och hans kunskaper i kemi visade sig vara ett vinnande koncept, och när hon flytt till Sverige fortsatte de sina diskussioner brevledes.

Det var också via brev som Otto Hahn lyfte frågan om vad som egentligen hade hänt när han experimenterat med att bestråla uran.

Meitners fysikaliska förklaring tillsammans med Hahns kemiska experiment ledde till Nobelpriset i kemi 1944 – fast på grund av kriget delades det ut först 1945 – åtminstone för ena halvan av teamet.

När pristagaren tillkännagavs var det nämligen bara Otto Hahns namn som nämndes, trots att upptäckten var lika mycket Lise Meitners.

Varför det blev så kan man i dag spekulera i. Det finns flera olika teorier, bland annat sägs det att man inte ville uppmuntra eller uppmärksamma kvinnors forskning. Dessutom var hon jude, vilket var känsligt under det pågående världskriget.

Men Otto Hahn fick också kritik för att han inte nämnde henne i sitt tacktal. Han måste mycket väl ha vetat vad Meitner hade för roll i upptäckten.

Något nobelpris blev det alltså aldrig, även om Meitner faktiskt var nominerad vid ytterligare två tillfällen, 1947 och 1948, berättar Hedvig Hedqvist i sin bok om Lise Meitners liv.

Däremot blev hon invald i Kungliga Vetenskapsakademien och uppmärksammades även i flera andra sammanhang.

Lise Meitners upptäckt om fissionen innebar också ett allmänt större intresse för att forska inom kärnfysik.
Med andra världskriget precis bakom knuten och de nyligen fällda atombomberna i Japan var intresset stort.

Meitner själv, som sett kriget på alltför nära håll, var inte intresserad av att medverka till att utveckla bomber. Men fysiken låg henne varmt om hjärtat.
– Jag tror att hon framför allt var genuint intresserad av att förstå de fysiska processerna, säger Leif Handberg.

Efter den första tiden i Sverige, som hon oavlönad tillbringat på Manne Siegbahns institut, fick hon i och med anställningen på Atomkommittén en lön motsvarande en professors.

Hon fick sitt laboratorium på Drottning Kristinas väg, i närheten av det underjordiska rum där uppbyggnaden av Sveriges första kärnkraftsreaktor startade 1950.

Sigvard Eklund var en av Meitners nära vänner och även den som ansvarade för framtagningen av reaktorn.

Meitners roll är emellertid något oklar. Karl-Erik Larsson, tidigare professor på KTH och i dag frånliden, menar bestämt i sina memoarer ”Vetenskap och kärnkraft” att hon inte hade någon framträdande roll i det svenska atomprojektet, även om det senare ofta berättades så.

”Men det var stimulerande att se denna gamla dam i vit spetskrage och med näsduk i handen, toppfysiker från en värld och en tid, i vilken det var minst sagt ovanligt, ja, delvis förbjudet för kvinnor att deltaga i högre utbildning”, skriver han.

I stället fungerade Lise Meitner, enligt Hedvig Hedqvists bok, som rådgivare till Sigvard Eklund, och forskade själv parallellt om radioaktivitet och fission.

Lise Meitner gick i pension när hon fyllt 75 år. Hon tillbringade sina sista år i England och gick bort strax innan hon skulle fylla 90 år, en aktningsvärd ålder för en kvinna som haft ett så omtumlande liv.

Hennes tid på KTH har förhoppningsvis präglat kommande generationer.
– Lise Meitner visar att om man är målmedveten kan man lyckas även under svåra omständigheter, säger Leif Handberg.