mötet

Två bostadsforskare, två perspektiv

-Erik Stenberg är arkitekt och biträdande professor vid KTH.
-Han anser att miljonprogrammet är värt att bevara och rusta upp. -”Byggsystemen och husen är bra. Det finns stora utvecklingsmöjligheter”.

-Hans Lind är lantmätare, nationalekonom och professor i Fastighetsekonomi vid KTH (numera pensionär).
-Han anser att dagens byggande är lika ensidigt som på 60-talet. Då byggde man för torftigt.
-Men att som idag bara bygga för höginkomsttagare löser inte bostadskrisen, enligt honom.

fakta

Miljonprogrammet

-Åren 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder under industriella former.

-Höghusen dominerade inte, trevåningshus var det vanligaste varianten och även radhus och andra småhus förekom ofta.

-Områdena och husen planerades in med service som skolor, vårdcentral, butiker, bibliotek etcetera. Många orter blev märkta av kriminalitet, förstörelse och områdena förföll.

-I dag rivs lägenheter i vissa av miljonprogrammets flerbostadsområden. Orsaken är främst att lägenheterna är svåra att hyra ut.

Källa: Boverket
Foto: Marc Femenia

läs mer

Läs mer om Miljonprogrammets utveckling i vår tidigare publicerade artikel "Miljonprogrammets styrkor och svagheter".


Det var en svår bostadsbrist i Sverige för 50 år sedan som satte igång ett rekordprojekt där en miljon bostäder färdigställdes under en tioårsperiod.
Kring nästan alla städer växte satelliter upp i prefabricerade betongelement, ofta med idylliska namn som Rosengård, Rinkeby, Hovsjö, Hammarkullen.

Det blev inte så idylliskt på alla platser. Miljonprogrammet blev tidernas kanske mest utskällda bostadsprojekt.
Idag står vi inför ett liknande satsning. Enligt Boverket ska vi bygga 700 000 bostäder på tio år, flertalet fram till 2020.

Kommer det att bli annorlunda den här gången?
Ja annorlunda, men inte nödvändigtvis bättre.
Det menar bostadsforskarna Hans Lind och Erik Stenberg, båda på KTH.


Risken är stor att det blir sämre,
säger Erik Stenberg. Miljonprogrammen var ändå välplanerade. Lägenheterna är funktionella, områdena hade lekplatser, skolor, service. Nu bygger man helt utan plan och hoppas att marknaden ska sköta allt. Det kommer inte att funka.

Vad för slags bostäder har vi att vänta oss?
– Alla vill bygga stora balkonger och sjöutsikt, säger Hans Lind. De som behöver dem kommer inte att ha råd. Man skulle behöva bygga billiga bostäder men det finns inga kommuner som har intresse av det.

Vi ses på Arkitekturskolan på KTH för att diskutera bostadsbrist och miljonprogram. Herrarna delar pessimismen. De delar också erfarenheten av att själva ha bott i miljonprogrammen, Hans Lind 15 år i Rinkeby och Erik Stenberg 12 år i Tensta, nästa station på T-banan.   

Men deras bild av förorten skiljer sig åt. Erik Stenberg menar att miljonprogrammen har många dolda kvaliteter som renoveringar skulle kunna ta fram. Som att lägenheterna är lätta att bygga om till större eller mindre enheter.


Hans Lind, å sin sida, ser bristerna.

– På en punkt var de som planerade fullständiga idioter. På många orter byggdes för få radhus och villor. Det finns ett skäl till varför förorter som byggdes på 1950-talet var så mycket populärare än de som byggdes tio år senare. Det var mer blandad bebyggelse. Det fanns möjlighet att göra en boendekarriär inom samma område. Det fanns utrymme för människors realistiska drömmar.

Hans Lind tror att om man skulle intervjua dagens nyanlända från Syrien, Irak, Afghanistan som söker efter bostad, skulle samma längtan tona fram: drömmen om en egen täppa. Den måste stadsplanerare ta fasta på, menar han.

Ett annat problem var enligt Hans Lind tajmingen. Miljonprogrammet stressbyggdes men när det stod klart hade konjunkturen vänt nedåt och behovet minskat.
– Då väljer du inte en förort som Rinkeby. Det var inte bara svenskarna som flyttade därifrån. Det var alla som hade en chans. På vissa platser, som Hovsjö i Södertälje, plomberades lägenheter för att de var omöjliga att hyra ut.

Hans Lind jämför med 1950-talsförorten Farsta, dit han flyttade från Rinkeby på 90-talet. Där mötte han – och möter - ett tvärsnitt av alla som bor i Sverige.
– Ja, kanske inte de allra rikaste. Men högre och lägre tjänstemän, ganska många invandrare. Den som går genom Farsta centrum ser en bild av världen. Det gör man inte i Rinkeby. Där finns ingen urbefolkning kvar, säger Hans Lind.

Jag vänder frågan till Erik Stenberg.
Om husen är bra, områdena är bättre än sitt rykte. Vad är då problemet med miljonprogrammet?
– Segregationen. Det är åtta års skillnad i medellivslängd mellan ett starkt och ett svagt område. Livet i Djursholm är inte detsamma som i Tensta.

– En växande segregation gynnar inte Tensta eller Rinkeby och då spelar det ingen roll om husen är bra. Inte heller det faktum att det byggdes en hel del radhus och villor under miljonprogramsåren.



Dagens bostadshus byggs
i allmänhet slarvigare menar Erik Stenberg, med enstegstätade fasader som bäddar för fuktskador och där renovering är inplanerad inom ett årtionde. Det gäller särskilt nybyggda bostadsrätter.
– Bolag som bygger hyreshus i egen regi ser generellt till att husen är av bättre kvalitet, så att allt ska hålla ett par tre årtionden till, säger han.

Byggbolagen har också en vurm för lättsålda små lägenheter. Och man planerar inte alltid in förskolor eller annan service.
– Se på Hammarby sjöstad som planerades för äldre där barnen flyttat ut. Det befolkades med barnfamiljer, säger Erik Stenberg.
Framförallt bygger man för människor med gott om pengar. Hans Lind vill se tvingande åtgärder mot kommunerna så att de bygger billigare och bra bostäder för människor med låga inkomster.

– Där måste staten sätta ner foten. Det finns ingen kommunalpolitiker på Lidingö som kommer att säga: nu bygger vi 1000 lägenheter för nyanlända. Det vinner man inga val på, säger Hans Lind.
För den omvända segregationen är också ett problem, menar Hans Lind, den som skapas i dag i områden som Norra Djurgårdsstaden, Barkarbystaden, Silverdal - dyra bostäder som kräver jättelån.

Men egentligen vet vi för lite om hur vi ska bygga.
– Det finns nästa ingen bostadsforskning i Sverige, säger Erik Stenberg. Det är ingen som kollar vad folk har för preferenser. Politiker som fattar beslut måste veta vad människor vill, men det gör de inte.

De två bostadsforskarna delar erfarenheten av att själva ha bott i miljonprogrammen, Hans Lind 15 år i Rinkeby och Erik Stenberg 12 år i Tensta.


Vid förra miljonprogrammet skedde en kunskapsuppbyggnad som handlade om allt från att göra lekplatserna lätta att nå till att göra badrummen lätta att tvätta.
– Idag skrattar man åt sådan forskning. Det är inte tillräckligt fin forskning, det är ingen forskare som kan göra karriär på det. Men det var bra saker som gick att använda, säger Erik Stenberg.

Lägenheterna planerades på millimetern med kärnfamiljen i centrum. Den hårdplaneringen väckte kritik.
– Jag säger inte att man ska bygga på samma sätt idag. Men vi måste ha kunskap och det har vi inte.
Istället famlar arkitekter och byggare i mörker:

– När jag besöker arkitekter som ska rita de här 700 000 bostäderna så skriker de: Vi vet att vi inte gör rätt men hur ska vi göra? Var finns forskningen? Marknaden är också förtvivlad, NCC kommer till oss och vill bygga in större och bättre kvaliteter, men de vet inte vad, säger Erik Stenberg.

Kan inte dagens bostadsbrist ge miljonprogrammen en välförtjänt skjuts?
Jodå, men då måste man blanda upp områdena, menar Hans Lind, pressa in radhus, som är relativt billiga att bygga.
– Och i Stockholm kanske vi måste ta lite av Järvafältet, det må det vara hänt.

Erik Stenberg:
– Ja men om någon föreslår det som Hans pratar om så blir det uppror bland de boende: nu satsar ni på nån annan än oss! Man måste först ta hand om dem som bor där och renovera beståndet. Men det lönar sig mindre än att bygga nytt. Resultatet blir att bor man på Järvafältet vet man att man inte kommer att få det bättre inom överskådlig tid.