Hösten 2007 gästforskade Daniel Pargman, KTH-lektor i medieteknik, på Microsoft Research i Redmond, strax utanför Seattle.
Daniel, hans fru och deras två små barn, det yngsta bara några månader gammalt, bodde nära arbetsplatsen på Microsoft.

Bekvämt – men omgivningen var chockerande steril.
– Utanför vår bostad gick en sexfilig motorväg och strax bortom den fanns en åttafilig väg. I övrigt fanns det ingenting i närområdet, ingen affär på gångavstånd och ingen park eller minsta grönområde inom synhåll.
 
I Seattle-regionen finns fantastiska naturområden, påpekar Daniel. Men de var omöjliga att ta sig till utan bil. Ja, i själva verket var det svårt att ta sig någonstans överhuvudtaget utan bil.
– För mig kändes det helt absurt att samhället var så byggt för bilar, så fientligt mot människor.

 

Till sist innebär it-utvecklingen ett hot om växande sopberg

Daniel pargman

Efter USA-vistelsen var Daniel föräldraledig ett halvår, och kanske bidrog också ansvaret för ett nytt liv till hans ändrade inställning: han började läsa in sig på energifrågor, till att börja med främst om hur olja- och bensinpriser påverkade bebyggelse och trafik. USA var ju uppenbarligen inget föredöme.

– Jag läste väldigt mycket om energi och hållbarhet men det tog några år innan jag såg kopplingen till mitt eget yrkesområde.

Idag handlar en stor del av Daniel Pargmans forskning och undervisning om it och hållbarhet.
För även om datorernas miljöpåverkan inte är lika påtaglig som exempelvis utsläppen från trafik och uppvärmning är den långt ifrån försumbar, konstaterar han.

Från tillverkning till skrotning, i varje skede av sin livscykel lämnar varje dator, hur liten den än är, ett visst fotavtryck. Datorer innehåller, till exempel, mineraler som guld och svartmalmen coltan – mineraler som på sina håll utvinns under undermåliga arbetsförhållanden.

Datorer förbrukar också energi. Och hos stora användare som Google, mycket energi. Men framförallt blir datorerna fler – mindre, men fler, i form av allt från hemlarm, köksapparater och spelkonsoler till smarta armband.
– Varje dammkorn av it kanske inte har så stor påverkan, men tillsammans…

Till sist innebär it-utvecklingen ett hot om växande sopberg, konstaterar Daniel Pargman.
Att återvinna datorkomponenter på ett säkert sätt är dessutom dyrt. Istället hamnar uttjänta datorer ofta i fattiga länder, där delar återvinns under enligt honom helt otillfredsställande förhållanden, och det som blir över dumpas.

personligt

Daniel Pargman

Ålder: 47 år
Yrke: Lektor i medieteknik på KTHs skola för Datavetenskap och kommunikation
Familj: Fru, två barn och två katter
Bor: Årstadal
Bakgrund: Studier i data-och systemvetenskap i Uppsala. Doktorerat i Linköping 2000 med en avhandling om virtuella gemenskaper (mötesplatser på internet).
Fritid: Läser mycket och brett, faktaböcker, samhällslitteratur och skönlitteratur, mest science fiction. TV-serier, Black Mirror är en favorit.
Bonusfakta: Medlem i en ekoby som fungerar som fritidsboende för familjen Pargman. ”Umgänget och den sociala aspekten av ekoby-tillhörigheten ska inte underskattas.”

– Vad vi borde göra är att behålla våra prylar så länge som möjligt. I förlängningen kanske det skulle kunna sätta press på producenterna att tillverka prylar som också håller längre.

-Utvecklingen inom it är så snabb att användare beräknas få dubbelt så mycket resurser för samma pengar var 18:e månad. Dataanvändningen är en framgångssaga. Man har kunnat gödsla med resurser. Börjar man tala om begränsningar så ger det ju en betydligt tristare bild av framtiden.

I ett forskningsprojekt som han deltagit i beskrevs 5 olika scenarier för informationssamhällets framtid, och hållbarhetseffekterna av dessa.
Ett kallades ”Economic decline”. Det tyckte några företagspartners var väldigt dystert.

Men för Daniel Pargman är det uppenbart att man måste inkludera även mindre tilltalande scenarier i beräkningarna.

– Frågor om hållbarhet är det tjugonde århundradets största utmaning. Vi lever med en fot i samtiden, och en i framtiden – en framtid av absoluta begränsningar, inte minst när det gäller tillgång till energi. Och det är larvigt att tro att det vi gör inom it inte har någon påverkan.

Vilken påverkan Daniel Pargmans forskning egentligen har tycker han däremot är svårt att veta. Då är det tacksammare med undervisningen.
På KTH-skolan Datavetenskap och kommunikation ansvarar han bland annat för kursen Sustainability and Media Technology, en obligatorisk kurs som ges på engelska för fjärdeårsstudenterna.

– Förhoppningsvis får våra studenter ett yrkesliv som ger dem möjlighet att påverka och förändra. Och i år var det glädjande många som ville göra ex-jobb om hållbar utveckling.

Glad är han också över den uppföljning som kommit till på förslag av en enskild student – en fristående och helt frivillig seminarieserie om hållbar utveckling. Temat för det första seminariet var hållbarhet och global rättvisa.

– Det är speciellt glädjande att det är studenterna själva som tagit initiativ till och organiserar de här seminarierna.

I vilken utsträckning har engagemanget för hållbarhet påverkat Daniel Pargmans eget liv?
Han sopsorterar, lämnar saker till återvinning och äter mindre kött än för några år sedan. Någon klimatfundamentalist har han inte blivit, han äger till exempel en bil – fast tillsammans med sin bror. Han kör den rätt sällan och ställer av den på vintern.

Antalet flygresor försöker han begränsa, men eftersom hans fru är från Sydamerika brukar det bli en resa till hennes hemland vartannat år. Och när han reser i jobbet blir det inte sällan med flyg, även när det hade varit möjligt, men tagit väsentligt längre tid, att ta tåget.

– När man har barn vill man ju inte gärna vara borta längre än nödvändigt. Det är en jobbig konflikt man tvingas leva med, men man kan ju överväga att bara åka på de konferenser som är riktigt relevanta…

Daniel Pargman tycker inte heller att vi kan ansvara för klimatutvecklingen som enskilda individer – förändringen behöver ske på en annan nivå om den ska ta skruv.

– Dessutom skulle jag gärna se att staten i högre utsträckning jobbade med morot och piska för att förmå människor att lägga om sina vanor.