SEAM står för Small Explorer for Advanced Missions och satelliten är verkligen liten: 34 cm lång, 10 centimeter bred och 10 centimeter hög. Den skjuts upp tillsammans med en stor rysk satellit, planen och förhoppningen är att det sker i augusti 2016 i Kazakhstan.

Det EU-finansierade projektet leds av KTH och koordinator är Nickolay Ivchenko, universitetslektor vid Rymd och plasmafysik. Till sin hjälp har KTH sju samarbetspartners från sex olika länder. Det är små och medelstora företag från Sverige, Danmark, Tyskland, Ungern, Italien och Ukraina.

– Det är ganska vanligt att studenter själva bygger relativt enkla nanosatelliter. Inom SEAM-samarbetet bygger vi däremot en avancerad satellit som ska leverera vetenskapliga data av hög kvalitet, berättar Nickolay Ivchenko.

– Företagen i konsortiet står för utvecklingen av delsystemen för SEAM, medan vi på KTH fokuserar mer på satellitens vetenskapliga uppdrag.

Nanosatelliten släpps på 600 kilometers höjd. På sidorna öppnas då två solpaneler som ska förse den med energi. På ovan- och undersidan vecklas sedan meterlånga stänger ut.

Den utfällbara mekanismen är också ett av KTH:s bidrag, som leds av Gunnar Tibert vid Farkost och Flyg. Längst ut på stängerna sitter sensorer som ska mäta tre komponenter av magnetiska fält och en komponent av elektriska fält.

– Man vill helst ha sensorerna så långt borta från batteriet och övrig elektronik som möjligt så att mätningarna inte störs av satellitens egna elektromagnetiska fält. Därför behövs det långa stänger, säger Nickolay Ivchenko.

Satelliten kommer att fungera ett till två år. Sedan kommer förmodligen prestandan på batteriet och solpaneler att gå ner och luften kommer att bromsa ner den litet mer för varje år som går.

Om 10 till 20 år kommer satelliten att falla tillbaka på jorden igen. Men under tiden som SEAM fungerar samlas högupplösta mätningar kontinuerligt.

Ett nytt sätt att mäta på SEAM är att översiktsdata först kommer att sändas ner till marken, och sedan kan de mesta intressanta delarna laddas ner i högupplösning.

Tanken är att mäta varierande magnetfält i jonosfären med frekvenser på mellan 30 Hz och 20 kHz.

En del av vågorna vid dessa frekvenser är naturligt förekommande och skapas av plasma som till exempel blixtar och norrsken. Andra störningar på 50 Hz och 60 Hz skapas av människornas aktivitet på jorden, exempelvis genom elkraftledningar.

Norrsken bildas när laddade partiklar, mest elektroner som fått höga energier i jordens magnetosfär, störtar in i jonosfären. Genom att mäta jordens magnetfält kan man förstå elektriska strömmar som hänger ihop med norrskenet.

– Vi vill studera norrskenet för att få en bild av hur finstrukturering uppstår i magnetiserad plasma. På så sätt kan våra mätningar ge information om universella plasmaprocesser. Genom att mäta magnetfält runt jorden får vi även reda på hur plasma beter sig långt bort i rymden, säger Nickolay Ivchenko.

Arbetet med att utveckla satelliten startade i oktober 2013. Totalt har projektet en budget på 2 miljoner euro.

– Nanosatelliter är på det viset ett billigt sätt att få mer kunskap om rymden, speciellt när det gäller att mäta på flera punkter samtidigt. De kommer att bli allt vanligare i framtiden.

Text 
Ann-Katrin Öhman