fakta

Telefonteknikens början

Henrik Tore Cedergren och LM Ericsson var verksamma i bland annat Polen, där Cedergrenska Telefonkompaniets höghus i Warszawa uppfördes 1906–1908.

Telefontätt i Stockholm.
Tekniska museet berättar att Stockholm vid mitten av 1880-talet hade fler än 4000 telefoner vilket är mer än någon annan stad i världen, både i förhållande till antalet invånare och i absoluta tal. Till detta krävdes också en stor telefonstation och ett nytt telefonpalats vid Malmskillnadsgatan stod färdigt 1887. Telefontornet nådde 50 meter över markytan och var byggt för att kunna bära ca 7000 telefontrådar.

År 1888 fattade Sveriges riksdag beslut om att ett rikstäckande telefonnät skulle byggas. Det nya nätet fick namnet Rikstelefon. Året efter gav företaget ut den första telefonkatalogen som omfattade 32 sidor. Detta enligt Ericssonkrönikan. Den här katalogen är från 1949, foto Marinmuseum.

Den nya linjetagaren BC 582, av svart bakelit modell 50, producerad 1950, skiljde sig väsentligt från tidigare konstruktioner genom att en koordinatväljare användes för att koppla samman apparat och ledning. Nytt var också att LB-ledningar kunde anslutas till linjetagaren. Vid inkommande anrop tänds lampan för den anropande linjen med hastigt blinkande sken och en surr ljuder. Anropet besvaras genom att lyfta mikrotelefonen och trycka in knappen för ledningen ifråga ett ögonblick. Linjens lampa övergår då i fast sken för att visa att anropet besvarats och att ledningen är upptagen. För att avsluta samtalet läggs luren på. Under ett pågående samtal kan förfrågan göras på annan linje, samtalet ställs då automatiskt i vänteläge. Förfrågningssamtalet avslutas genom att trycka ned den vita slutsignalknappen på apparatens ovansida, varefter det väntande samtalet kan återupptas.
Tillverkare:Televerkets verkstad.
Foto: Peter Häll, Tekniska museet

I dag använder vi våra smarta telefoner för att både ringa och surfa och vi som fortfarande har kvar våra hemtelefoner går allt mer över till mobil hemtelefoni och bredbandstelefoni. Då är det svårt att föreställa sig en värld utan att kunna ringa och meddela oss med varandra. Vi förundras över tiden innan mobiltelefonen fanns i var mans hand, när vi bara kunde få tag i människor i hemmet eller på deras arbete. Vi minns när vi själva fick använda en telefonkiosk om vi var på resa och ville meddela oss med nära och kära. Det är då vi ska tänka oss tiden i slutet av 1800-talet. Då var telefonen nyuppfunnen och såldes parvis för att enskilda kunder skulle kunna använda dem till exempel mellan en butik och dess lager. Det fanns ännu inga växlar eller växeltelefonister.

Det var då som Henrik Tore Cedergren i samarbete med Lars Magnus Ericsson var med och utvecklade en ny automatisk växel. Insatsen kom att bli startskottet för den nya tidens kommunikationsmöjligheter. Cedergren tog sin examen som civilingenjör 1875 från Teknologiska institutet, KTH:s föregångare, en utbildning som skolan bara några år tidigare hade tagit över och fördjupat. Efter examen gick han först i sin fars fotspår och arbetade som guldsmed innan han fortsatte inom byggbranschen där han på allvar började fundera på hur han kunde förvalta den kunskap om telefonen som han tillgodogjort sig under flera utlandsresor.

I den omfattande Ericsson-krönikan, skriven av John Meurling och Richard Jeans, lagom till bolagets 125-årsjubileum får läsaren en gedigen guidning av den utveckling som har skett från den allra första telefonen till var tekniken befann sig i början av 2000-talet. Författarna berättar hur Henrik Tore Cedergren snart insåg att hans byggverksamhet skulle bli mer effektiv om man hade tillgång till telefoner och att han därför startade ett telefonbolag. Det fanns visserligen redan ett, med det passande namnet Bell-bolaget. Men de tog ut för höga abonnemangsavgifter för att det skulle vara intressant för gemene man. Cedergren, vars affärside var att hålla så låga avgifter att varje hushåll i Stockholm skulle kunna ha en telefon, startade då Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag.

Det var också Henrik Tore Cedergren som låg bakom den första telefonledningen i Sverige. Den sägs ha uppkommit på Drottninggatan, enligt Svenskt Biografiskt handlexikon redan 1877. Ledningen löpte mellan Henrik Tore Cedergrens juvelerarbutik på nummer 31 och hans hem på nummer 84. I Ericssonkrönikan finns en gammal anekdot nedtecknad från den tiden. Författarna berättar hur LM Ericssons springpojke Gabriel skickades på ett ärende till butiken och hur han inne i butiken såg hur Cedergren mixtrade med trådar till en telefon. Gabriel påtalade att hans egen chef klarade sånt mycket bättre. Cedergrens nyfikenhet var väckt. ”Han tog sin rock och hatt och följde Gabriel till LM Ericssons verkstad – där han snart upptäckte att pojken hade rätt. En första kontakt hade upprättats.” Historien är inte dock inte helt bekräftad men författarna har uppskattat tidpunkten till 1878, och oavsett om det gick till på just det viset så fick Cedergren och Ericsson kontakt och inledde ett samarbete som senare skulle resultera i att deras båda företag fusionerades till Allmänna Telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Långt in på 1900-talet skulle det mesta telefonerandet skötas via manuell växel. Den som behövde ringa fick ta omvägen via en växel, där man talade om vem man ville prata med. Växeltelefonisten kopplade då ihop det ringande numret med mottagarens nummer. Många historier har berättats om hur välinformerade växeltelefonister blev, att de satt som en spindel i nätet och alltid visste vilka av telefonabonnenterna som var hemma. Men i Ericssonkrönikan berättas om hur tidigt Cedergren var ute med en automatisk telefonväxel som han redan 1883 tillsammans med LM Ericsson tog patent på. I boken beskrivs den som den första kommersiellt framgångsrika automatväxeln i världen, med tillägget att det var vad man i dag skulle kalla en halvautomatisk växel, en koncentrator. Alltså en utbruten enhet som skickade ett antal abonnenter vidare till en manuell telefonväxel. Dess teknik bidrog också till att det blev svårare att överhöra och tjuvlyssna på telefonsamtal. Enligt Svenskt biografiskt handlexikon var detta troligen Europas första multipelbord och bolaget byggde även dubbeltrådiga ledningar. Bilden av bolagets betydelse blir tydlig när man ser att det Allmänna bolaget år 1901 hade 18 863 abonnenter och Bellbolaget bara 8 846. Men föga anade man då att telefonen skulle bli en uppfinning för varje hem och att vi så småningom inte skulle behöva ledningarna eftersom det i dag finns andra alternativ även för dem som vill ha fast telefoni.

Tekniken har till viss del utvecklats under åren, men det är först under 2000-talet som helt andra lösningar för fast telefoni har blivit vanliga. I dag är delar av det gamla nätet utbytta till fiber eller mobilt nät, ett arbete som har pågått successivt sedan början av 2000-talet.
– Delar av kopparnätet är över 60 år och har inte den driftkvalitet som vi behöver. De digitala tjänster som utvecklas i dag kräver högre kapacitet än vad det kan erbjuda, säger Inger Gunterberg på Telias presstjänst.
Men alla kopparledningar är inte så gamla, och de nyare har högre kapacitet. De kommer därför att finnas kvar parallellt med det nya nätet ett bra tag till.
– I områden där vi ser att vi har mycket reparationer tar vi beslut om vi ska byta till fiber eller mobila nät eller om vi ska fortsätta att reparera.

Fiber bygger på optoteknik som med hjälp av ljus skickar signalerna genom fiberledningen.
– Det är säkrare, och kapaciteten i en fiberkabel är i princip oändlig. En tio centimeter lång fiberkabel kan transportera samma mängd information som hela Sveriges kopparnät. Sedan påverkas kapacitet och hastighet även av utrustningen som operatörerna kopplar till kablarna, säger Inger Gunterberg.
En stor fördel med de modernare lösningarna är att de inte är lika väderkänsliga som kopparnätets ledningar.
– Storm och åska påverkar de luftburna ledningarna och väta kan påverka de ledningar som ligger i marken. Det problemet finns inte alls i fiber som då blir mer driftsäkert.

Text 
Johanna Lundeberg
Foto 
Tekniska museet