fakta

Gunilla Bradley

Ålder: 77 år
Titel: Professor emerita
Aktuell: Fick i år centret ”Gunilla Bradleys center för digitala affärer” vid Linnéuniversitetet uppkallat efter sig.
Bor: På Lidingö.
Familj: Maken Willny, två vuxna döttrar och tre barnbarn.

fakta

Gunilla Bradleys bakgrund

-Utbildade sig till psykolog på 1950-talet,
-doktorerade 1972,
-gjorde en rapport för TCO om anställdas arbetsmiljö.
Initierade och ledde gränsöverskridande forskning om datateknik och strukturella och sociala förändringar i arbetslivet vid Stockholms universitet.
-1984 professor vid Linköpings universitet,
-1986 och 1991 gästprofessor vid Stanford,
-ordförande 1992 till 1994 för konferensen ”Organizational Design and Management”,
-1994 professor vid KTH, ledde projekten ”Computers in the Bakery”, ”Interactive Creative Environments” och ”Home of the Future” 1995-1998,
professor vid Umeå universitet 1997-2001.
-Namurpriset från IFIP 1997.
-2004 professor emerita vid KTH.
-2008 gästprofessor i Salzburg.

Blåsipporna blommar ute på Lidingö när Gunilla Bradley tar emot i sin 60-tals villa en vacker vårdag.
Här har hon bott tillsammans med sin man dataingenjören Willny Bradley ända sedan 1972.

Lika länge har hon forskat om hur datatekniken påverkar oss människor. Gunilla Bradley är en pionjär och hennes forskning har också rönt uppmärksamhet utomlands.
– Redan från början förstod jag hur kraftfull den här teknologin skulle bli, och att den skulle påverka hela våra liv, men då ville ingen lyssna, säger hon.
Två gånger har hon gästforskat vid Stanford i USA. Hon har också varit gästprofessor i Salzburg och lett viktiga konferenser som ”Organizational Design and Management” och ”ICT, Society and Human Beings”.

Att hon är något av en levande legend
blev tydligt när Linnéuniversitetet i Växjö tidigare i år uppkallade ett forskningscenter för digitala affärer efter henne.
– Jag fick en förfrågan och blev väldigt rörd. Jag funderade ett tag och kom fram till att jag måste kunna ta emot också. Därför svarade jag ”Ja, med glädje”.

Sedan 2004 är Gunilla Bradley professor emerita vid KTH. Men IT-frågorna fortsätter att beröra och engagera henne. Inte minst när hon ser barnbarnen använda sina paddor och mobiltelefoner.
– När jag började inom IT, var alla helt övertygade om att datorer bara skulle användas på arbetsplatser. Och jag fick begränsa min forskning till arbetslivet – mina hypoteser om privatliv och fritid fick jag lägga på is.

Som barn var Gunilla Bradley med om en annan teknikrevolution – när elektricteten kom till byn. Hon föddes 1938 i småländska Högsby.
– Jag kommer från enkla förhållanden, men alla i min familj var driftiga. Mormor, som var statarbarn, startade bageri. Min farfar var folkskollärare och min pappa blev elektriker. Jag fick följa med min pappa till bondgårdar runt omkring när elektriciteten skulle installeras. Det var nästan som en fest när vi kom, alla var så glada.

Gunilla Bradley var lika driftig som resten av familjen, hon gick gymnasiet och fick sedan ett stipendium för att studera i Uppsala. Där hörde hon talas om den nya psykologutbildningen och nappade direkt.

På 1960-talet upplevde Gunilla Bradley den begynnande datoriseringen på nära håll. Hennes man, syster och svägerska arbetade alla med datorer.
– Jag var nyfiken och ställde många frågor för att förstå tekniken.

 

Den industriella revolutionen skapade ett välstånd, som via välfärdssystemen kom alla till del. Under IT-revolutionen har det blivit tvärtom.

gunilla bradley

Men det var först när hon efter sin doktorsavhandling ”Kvinnan och karriären” fick uppdraget av TCO att undersöka arbetsmiljön bland anställda i Sverige som hon kom in på sitt blivande forskningsfält.
– Då var den stora rädslan att datorerna skulle ta jobben. Samtidigt tillkom nya, ganska tråkiga rutinuppgifter till följd av datoriseringen.

I 14 år ledde Gunilla Bradley en tvärvetenskaplig forskningsgrupp vid Stockholms universitet, om datateknik och arbetsliv.
Först var det stordatorerna som fanns på arbetsplatserna. Sedan kom data-terminalerna med skärmar och onlinesystem, för att följas av mikrodatoriseringen med mikroprocessorn som kunde byggas in i instrument och maskiner.

Datakraften blev mindre, billigare och kraftfullare. På 1990-talet fick hon uppleva internetrevolutionen.
– Jag trodde att internet skulle leda till att landsbygden skulle blomstra. När jag nämnde det i en intervju i DN blev jag kontaktad av min hemkommun som undrade om jag inte kunde väcka liv i Högsby.

Sagt och gjort. Under tre år ledde Gunilla Bradley projektet Computers in the Bakery i sin mormors gamla bageri.
– Det var ett sätt för mig att läka ett sår. Jag ville skapa arbetstillfällen på min hemort, för när min pappa blev arbetslös på 1950-talet så tog det honom så hårt att han inte ville leva längre. Det berörde mig förstås fruktansvärt illa.

Hur rikedomarna från den tekniska utvecklingen ska fördelas har alltid varit en viktig fråga för Gunilla Bradley.
– Den industriella revolutionen skapade ett välstånd som via välfärdssystemen kom alla till del. Under IT-revolutionen har det blivit tvärtom, säger hon.
– Jag varnade tidigt för att resurserna skulle bli ojämnt fördelade. Nu ser vi klyftorna öka mellan de som har och de som inte har. Det leder till osäkerhet och risk för konflikter.


Gunilla Bradley har också under årens lopp sett hur makten blivit allt mer osynliggjord.
– De traditionella hierarkierna har ersatts av nätverk, på gott och ont. Nu är det mycket svårare att utkräva ansvar av någon, för man vet inte var makten finns. En vanlig konsult på ett företag kan ha mycket makt, utan att ens formellt vara knuten till företaget.

Redan på 1970-talet skapade Gunilla Bradley en teoretisk modell som sedan utvecklades till den så kallade konvergensmodellen.
Den visade förändringar i samhället när telekommunikation, media och datateknologi växte ihop till en enhet – alltså konvergerade.

Modellen besannades bland annat år 2007, när Apple lanserade sin första iPhone.
– Det blir en väldig kraft när medier, kommunikation och data går ihop. Framväxten av sociala medier gör att tekniken påverkar oss mer än någonsin när det gäller vår identitet, integritet och sociala kompetens.

Gunilla Bradley menar att särskilt barn kan tappa viktig tid i utvecklingen om de alltför tidigt och alltför intensivt använder elektronisk kommunikation.
Studier i Japan visar att ungdomar kan bli så beroende av sin nätidentitet att en del insjuknar i en ny form av psykos om de upplever att de får för få ”likes”.

 

Vi måste inse att det är vi som kan lära barnen social och emotionell intelligens.

gunilla bradley


Integriteten kan också hotas – både på samhällsnivå, att vi blir övervakade, men också genom att exempelvis vuxna män utger sig för att vara någon annan på internet och utnyttjar barn.
En tredje fara hon ser är att den sociala kompetensen påverkas.

– Det tar tid att utveckla nära relationer och då måste det finnas utrymme för förtroende, lyssnande och känslomässigt engagemang. Risken är att det blir en tunnare dialog, både på internet och i det verkliga livet, när man alltid är uppkopplad med andra som är någon annanstans.
– Plötsligt är det så mycket som slåss om vår uppmärksamhet. Är det någon som lyssnar på någon i dag?

I villan på Lidingö har Gunilla Bradley inrett ett teknikfritt rum. Från början var det tänkt som ateljé där hon skulle måla tavlor, men snart tog barnbarnen över.
– De trivs med Kinaschack, svälta räv och de andra brädspelen som finns i rummet.

– När vi åkte hela familjen till en hälsogård i Dalarna la vi också undan mobiltelefonerna under flera dagar, och plötsligt kunde vi börja tala om svåra ämnen som det kan ta tid att närma sig. Den här tekniken skulle kunna ge oss mer tid för att umgås. I stället ägnar vi tiden till att stirra in i skärmar.

Gunilla Bradley anser att skolan har en viktig roll, för där finns rika möjligheter till möten i det verkliga livet.
Dessutom menar hon att föräldrarna måste föregå med gott exempel och själva bli mer närvarande när de är tillsammans med sina barn.

– Jag vet att det är svårt. Yrkesrollen har flutit ihop med privatroll och medborgarroll, till en enda livsroll. Arbets-, hem- och samhällsmiljön har blivit till en enda livsmiljö.
– Vi ska alltid vara uppkopplade och tillgängliga, men vi måste inse att det är vi som kan lära barnen social och emotionell intelligens.

Men skärm-tiden kan vara en övergående era. Gunilla Bradley tror på en motreaktion.
– Jag brukar testa att tala med främlingar på tåg, och jag tycker mig se att människor längtar efter samtal igen.
– Forskning visar också att människor jobbar bättre ihop över nätet om de har träffats i verkliga livet.

Nästa fas i den tekniska utvecklingen handlar om nya konvergenser – artificiell intelligens, bioteknik och nanoteknik. Här behövs än mer eftertanke och reflektion.
Men trots riskerna är Gunilla Bradley först och främst optimist.

– Det här är en fantastisk teknik. Vi måste noga analysera vad vi vill använda den till, och vilka grundläggande mänskliga behov den bör uppfylla. Det är därför jag skriver en bok nu: ” Towards wisdom in the ICT society”. Jag vill ge människor hopp.
– Nu när vi kan tala med varandra över hela jordklotet skulle vi kunna använda tekniken för att få fred i stället för att kriga mot varandra.