fyra detaljer

Närbilder från VIC-labbet

3D-glasögon. Bra vid rymdresor via 4K-skärmen.

Mjuka bollar mot 4K-skärmen i ett interaktivt dataspel. Skärmen har 10 miljoner pixlar och har otaliga användningsområden.

Cykla mot äpplet. Dataspelet är kopplat till en motionscykel.

Sandlåda. Används för att skapa prototyper över landområden, men kan också knytas till skärm. Ska användas som förströelse för artisterna under Eurovisionsfestivalen.

fakta

Kontakt Björn Thuresson

Björn Thuressons webbsida


Kurserna på Visualiseringslabbet, VIC-labbet, är så populära att studenterna inte får plats. Häromåret tog föreståndaren Björn Thuresson emot 80 studenter till en kurs i dataspels-design som egentligen hade plats för 20. Föreläsningarna fick visas på teveskärmar längs rummets sidoväggar.

– Det funkar, säger Björn Thuresson. Men det kräver samarbetsförmåga och är vi fler än 50 så kan det bli svårt att se.
Det är skälet till att här ständigt möbleras om, förklarar han. Stolar, bord, datorer och fåtöljer flyttas runt i det långsmala rummet.

Överallt i labbet står leksaker. Som en motionscykel kopplad till ett dataspel, där den som cyklar ska försöka fånga äpplen och undvika att köra in i träd, alltmedan pulsen stiger. Eller, som på bilden här nedanför, en sandlåda där modeller av virtuella miljöer byggs upp.

Att visualisering och dataspelsutveckling är så lockande för KTH:s teknologer beror enligt Björn Thuresson inte i första hand på att det är så roligt.
Nej, teknologernas intresse för dataspel beror snarare på att området rymmer intressanta svårlösliga problem med flera möjliga lösningar. Det kräver kreativitet.

– Förr kunde man lära sig ett programspråk och nöja sig med det. Idag måste ingenjörer förstå vad ett problem är och se flera potentiella lösningar. Ingenjörer måste kunna driva ett projekt, de måste känna till ett antal olika tekniker för att nå målet, säger Björn Thuresson.

Björn Thuresson kallar det renässanskunskaper och han är imponerad av dagens studenter.
De är bättre problemlösare än de var för tio år sedan. De har bredare kunskaper, och det gör också att kurserna ser annorlunda ut.

– För tio år sedan kunde vi ha kurser i programspråk. Det har vi inte längre. Nu handlar det om mer komplexa projekt som studenterna ska ro i land, säger han.
Överallt i labbet pågår aktiviteter. Folk står i smågrupper och pratar. Någon kastar mjuka bollar mot 4K-skärmen vid ena kortväggen.

Teveskärmen är labbets ”piece de resistance”, förklarar Björn Thuresson, nio kvadratmeter stor med bakprojektion. Den kan utföra alla möjliga tricks och på bildytan ryms 10 miljoner pixlar. Det är tillräckligt för att se väggarna i ett hjärtas finaste blodkärl.


För ett tag sedan satt nästan 100 personer
i labbet klockan tre på natten, studenter, professorer, alumner och deras barn. De spanande mot planeten Venus som just då rörde sig mycket nära jorden.
De hade riktat en kamera upp mot himlavalvet och kopplat den till 4K-skärmen. Björn beskriver den mysiga stämning som uppstod i labbet, fast vädret var så dåligt att de knappt fick syn på Venus.

4K-skärmen är också en utmärkt bildyta för att ta oss med på en 3D-resa ut i rymden, genom universums historia. Björn guidar oss förbi miljarder gamla kvasarer och till slut hamnar vi framför en bild med universums bakgrundsbrus, allt återgivet så som astrofysikerna tror att det ser ut.

Det som pågår i VIC-labbet gränsar till matematik, mediateknik, fysik – och är till sin natur tvärvetenskapligt. Hit kommer mängder av besökare, forskargrupper, skolklasser, och nästan alltid när utländska delegationer är på besök får de en rundresa via 4k skärmen.

När vi är på besök får vi sällskap av grupp från Tom Tits Experiment.
– På det här labbet tar vi alla tre uppgifterna på lika stort allvar. Vi har forskning, utbildning och väldigt mycket tredje uppgiften. Det är ständiga besök här, berättar Björn Thuresson.

Björn Thuresson och läraren Mario Romero är lärare på KTH:s kanske mest populära labb. Här suddas gränsen ut mellan lek och allvar.


Han är veteran på KTH, men som humanist är han också en udda fågel. Han är alltså ingen tekniker utan skulle ha doktorerat i filmvetenskap. Men han tröttnade på att filmvetarna i hans generation var så ointresserade av hur film egentligen görs. Det var som om själva tekniken inte spelade någon roll för dem, förklarar han.

På den tiden var det svårt att få kopior på filmerna. Filmvetare fick se filmerna en enda gång och sedan gå hem för att analysera. Analyserna blev ofta uppåt väggarna. De mindes fel helt enkelt.  
Björn Thuresson lät sina egna studenter granska äldre filmanalyser och jämföra dem med filmerna, ruta för ruta, och de insåg snart att det vimlade av felaktigheter i analyserna.
– En av de bärande tankarna med visualisering är att visa komplexa mängder av information, samtidigt som alla har tillgång till källmaterialet.

Här på KTH får Björn Thuresson leva ut både sitt filmintresse och sitt teknikintresse. Han pratar mycket och kastar sig mellan ämnena. Han diskuterar allt från filmanalys, via möjligheten till flera parallella universum, och hyllar den datadrivna journalistiken.

Morgondagens journalister är i själva verket datatekniker, tycks han mena, och studenter från labbet vann nyligen ett fint studentpris – C Awards i Norrköping – för ett projektarbete om undersökande journalistik.

– Sex av åtta priser gick till projekt som utvecklats här i labbet, säger Björn Thuresson och erkänner utan omsvep att han är stolt över det.
Bäst mår Björn när han får undervisa studenter. Fast han kallar det inte att undervisa. Han mer handleder dem en och en, som en gammaldags professor på 1800-talet.
Storsalsföreläsningar inträffar ibland, men han undviker dem. Istället kan det se ut som denna eftermiddag. Björn sitter i en fåtölj medan studenterna släntrar in och ut i labbet, ställer frågor.


– Det absolut roligaste
är att hänga med studenterna. De lär mig enormt mycket mer än jag kan lära dem. Innehållet kan studenterna bättre än jag. Du ser själv hur det går till: folk dräller in. De vill saker, kan saker, de ger sig härifrån och kommer tillbaka med de mest fantastiska resultat. Det jag har att lära ut handlar om själva processen. Det sättet fungerar förstås bättre när studenterna har kommit lite längre, helst till masternivå.

Det är många studenter, men ytterst få tjejer.
– Det är provocerande. Vi gör en hel del för att ändra på det, säger Björn.
Han nämner Giants-kampanjen, Tjejhack och Tekla – KTH-satsningar som delvis syftat till att locka fler kvinnliga studenter till labbet.
Några kvinnor finns dock i lokalen och de manliga studenter vi pratar med har med tjejer i sina projekt. Mastersstudenten Robin Palmberg tror att kvinnliga studenter inte upptäckt vilken oas VIC-labbet är – och det är först under nionde, tionde terminen som kurser förläggs här.  

Studenterna är inte bara smartare än tidigare, enligt Björn Thuresson – de söker också andra arbetsgivare.
För tio år sedan sökte de sig till de stora företagen, Ericsson, Volvo. Idag är små specialiserade företag mer attraktiva och man byter ofta arbetsgivare.
– Då blir det också viktigare att ha en examen att visa upp, och allt fler går idag färdigt sin utbildning, säger Björn Thuresson.